I Lost Control Again

En stor man är död. Upphovsmannen till skivbolaget Factory Records, Joy Divsion, Happy Mondays och den legendariska nattklubben Hacienda i Manchester. Hans namn är Tony Wilson, och utan honom hade vi troligen inte varit där vi är inom dagens "indie". Vi hade aldrig fått vara med om Madchestern, the British Invasion, rödvinsläppar, rave-kultur och kantiga glasögonbågar. Okej, jag överdriver väl, för självklart hänger ju inte allt på endast en person, men ändå, en hel del.
Det känns ju lagom kul att vara 3 dagar sen med en sån här nyhet, men det kan försvaras med att jag planerat inför systers födelsedag och somnade klockan nio igår kväll.

Det finns inte så mycket mer att säga. Tony Wilson, en sån drivande och kreativ person som du var kommer att bli saknad.

Vila i frid.

I Drank Too Much Last Night

Min ofrivilliga ledighet från jobbet kommer resultera i diverse blogginlägg de framtida dagarna. Utanför är det regn och åska. Nej vänta, jag ser en solglimt vid globen.

Igår spelade Nine Inch Nails. Jag var inte där. Anledningen är för att jag inte tycker om Nine Inch Nails särskilt mycket. Dessutom har jag redan sett dem framträdaen gång, från första raden. Det var sommaren 2005, och jag stod endast längst fram för att få se Snoop Dogg som spelade strax efter. Man blev lagom bra bemött när man kom dit i snedtofs, adidasjacka och coola 80-talssneakers. Jag var som en svartklädd på en kentkonsert, en myndig person på Nacht, eller ja, en streettjej på Nine Inch Nails.

Det kan kännas jobbigt att vara en outsider ibland, speciellt när det handlar om åldersgränser. På min alldeles egna födelsedag råkar jag självklar ut för detta. Istället för att få se Vive La Fête, dansa och må bra, kommer jag få titta på ukulelefestivalen och sjunga karaoke på Kickis. Ibland suger allt.

Andra bloggar om: Musik, Ålder, Stil, Nine Inch Nails, Konsert

I Just Can't Get Enough

För första gången i mitt liv vill jag bara döda alla musiker som någonsin förgyllt min dag, täppa till mina öron och fly landet. Jag vill ha något nytt som tar mig med storm. Testar just nu med Oasis. Det går sådär. Däremot Tycker jag Depeche Mode gör ett bra intryck, både som nykända synth-tonåringar och invant gubbrockband. Ibland blir man galen på sin trångsynthet. Den skall fixas inatt. Liksom Harry Potter.

Andra bloggar om: Depeche Mode, Musik, Harry Potter, Hype, Nytt, Oasis

I don't need anyone, but a little love would make things better...

Hemma i Stock-town igen. Ska slå på lite snabbkaffe och ta en sur-cigg på balkongen. Emmaboda missades från min sida, ganska så brutalt eftersom det inte känns så intressant nu när deras indieprofil kommer suddas ut nästa gång. Vi behöver inte ännu en Peace and Love.

Jag känner för att hoppa på en loppa eller något annat som jag kan få ut lite ilska av. Först och främst ska jag göra en töntig liten playlist. GOSH

Andra bloggar om: Emmaboda, Ilska, Män, Sex, Stockholm, Svinighet

Po' Folks

Är det någon som möjligtvis har soundtracket till filmen "Festival". Kommer ni ihåg den, den där filmen med Ebba Hultkvist i rollen som en 17-åring som rymmer till en stor och hemsk festival, Arvika till och med (detta framkommer inte i filmen, men det är åtminstonde där den spelades in) Desvärre sög ju filmen, men jag skulle otroligt gärna vilja ha soundtracket till den och veta om den går att köpa någonstans.

Andra bloggar om: musik, festival, film, soundtrack

Veckans Hype

För alla som tröttnat på att vara abnormalt pretto vill jag tipsa om att lyssna på den senare halvan av "Ebba Grön 1978-1982". Ni vet, den halvan man medvetet dissade på grund av dess alltför poppiga karaktär, i den fasen av livet man inte kunde rucka på att benämna sig som punkare.

Återupptäckte nämligen Ebba igår i Harry Potter-kön

Andra bloggar om: Ebba Grön, Hype, Musik

Ge Mig Arsenik

Jag vill bara bort från den här staden. Det finns ingenting positivt här just nu, med bevis som:

1. Jobb = gå upp 04.40, trots att jag aldrig kommer kunna somna före tolv i hela mitt liv.
2. Bortresta vänner med liv, som besöker arvikafestivalen, emmaboda, landställen osv.
3. Bortrest familj. Ingen i mitt (lilla) släkte är i Stockholm för tillfället.
4. Pankhet. Förklaring överdriven.

Och så den lilla punkten nummer 5.

5. Sthlm Jazz Festival.

Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv sätta en fot innanför jazzfestivalens gränser. Inte för att jag gräms speciellt över musiken som spelas, snarare vilka människor som finns där. Det är liksom någonting drygare och tjockare än vilken indie-fashionista-electro-trash-jarvis cocker brillor-berlin-fest som helst. För kan du inte räkna ut i vilken kyrkotonart låtarna går i, hur många tritonus de tar och vem som spelade det där excellenta klarinett-solot, ja då har du inget där att göra. Nu förstår jag ju att de flesta besökarna inte alls ser festivalen ur en sådan här vinkel, och tycker mest att det är en trevlig tillställning att klappa händerna i lite lagom otakt till Steely Dan i, men inte för mig. Jag spenderar hellre en sommar i nordkap än beblandar mig frivilligt med de där.

Ps. Jag har inget emot de som anordnar Jazzfestivalen, och hyser stor respekt även för de artister som spelar där. Det här är bara personiga reflektioner över de jag inte tål och har erfarenheter av.

Andra bloggar om: Festival, Musik, Stockholm, Stockholm Jazz Festival

Come On, I Need To Show It

Något jag ofta funderar över såhär när detta årtionde börjar närma sitt slut, är vilken musik som kommer genomsyra ens hjärna när man tänker tillbaka på det gamla goda 00-talet. Om jag skulle gissa på något, tippar jag på den moderna britrocken som t ex Franz Ferdinand och The Libertines, som regerade den första halvan av 00-talet, och de Nordamerikanska alternative rock banden såsom The Arcade Fire, Interpol och Tv on the Radio som de sena 00-talets tronsittare.

Jag såg på en dokumentärfilm idag. Den finns förövrigt på youtube.com för den som är intresserad. Titeln var "The Rise And Fall Of Britpop", och ni kan ju lista ut vad den handlade om själva. I filmen tog de upp hur musikindustrin pendlar mellan USA och UK, och hela poletten föll ned. Klart att det är så! Det är ju det jag gått och funderat på i snart ett år, men inte riktigt fått något svar på. Konsigt hur blind man kan vara för ett så enkelt svar till frågan jag haft under mina tonår: Varför suger Amerikanarnas musik?

Svaret är självklart att den inte suger någonstans, den hade bara vilat lite, och har nu sakta men säkert börjat ta sig tillbaka mot den kräsna indiepublikens öron. Och det är det som händer nu, den andra halvan på 00-talet, med just band som The Arcade Fire, Interpol och Tv on The Radio.



Andra bloggar om: Musik, USA, UK, 00-tal

Unite and Take Over

Ja. Så var Happy Mondays återförenade. Det känns ju. Kul? Jag kan inte säg att jag är överdrivet förvånad att åtminstonde ett av Manchester-scenens höjdare återuppstår i form av ett gäng sentimentala män med medelålderskris, som tycks ha besökt Kentucky Fried Chicken lite för många gånger.

Nu är det bra, säger de. Hälsosamt leverne och nya barn på G, det är the shit. Stinget, det finns kvar, och galenskapen. Fast gör den verkligen det? Till hundra pocent? I risk för att låta som en omvänd moral-tant, alias person som dyrkar Pete Dohertys rock n' roll life style, tror jag tyvärr att det finns en stor risk att den galna twisten som satte fart på hela Madchesterkulturen, försvann samma dag som Shaun Ryder tog sin sista spruta.

Det tar verkligen emot att skriva det här, ska ni veta, men det är vad jag tror är den bittra sanningen. Vad hände med dem vi beundrade så, för att de fortsatte vara underhållande och poetiska, trots överdoser, spyor och misär. De sitter antagligen i en pittoresk villa på den brittiska landsorten och är lyckliga, medan vi går under av längtan till det förgångna.



Andra bloggar om: Droger, Happy Mondays, Madchester, Musik

Good Song

Den här videon är seriöst den bästa jag någonsin sett.

Don't look Back In Anger

Nu är de så att min lilla festival-resa blev väldigt mycket mer än en festival. Att Frankrike knappt gjorde intryck på mig, och känslan av att vara i England var stor är också det en annan historia. Nu ska jag ge snabb-recensioner på det konserter jag var på, jag menar, det här är ju en tema-blogg!


Konsert No.1 Juliette And the Licks

Den gamla skådespelerskan Juliette Lewis, har som sagt tröttna på det ytliga Hollywood, och blivit en rockande rebell. Musiken tilltalar väl mig sådär, det är varken mer eller mindre. Däremot har hon ju en otrolig energi på scen, och all svett som Juliette utsöndrar, verkar så fantastiskt flödande att man inte undrar om hon precis innan hon äntrade scenen deltog i en miss wet T-shirt tävling.

betyg: G


Konsert No.2 Wu-Tang Clan

Nånting jag faktiskt börjat förstå, efter X antal besökta konserter, är att det ökända mag-pirret endast kan inträffa av tre olika sorter konserter.

1. Pojkbandskonserter
2. Konserter med ens allra största idol
3. Konserter med tunga beats (electro och hip hop)

Wu-tang Clan tillhör definitivt kategori 3, och det märktes rejält när 9 biffiga svarta amerikaner dra igång med den stenhårda låten "Wu-Tag Clan Aint Nothing To Fuck With". Basen tränger in i hela kroppen, och hela publiken är i en extas av energi. Till och med i mitten av konserten när ljudet råkar tystna i någon minut, är publikens spänning intakt.

betyg: VG+


Konsert No.3 Amy Winehouse

There's Something About Amy, ja det är det faktiskt, för buttan är liten som ett barn, klär sig som en helt vanlig tonårs-punkare, och sjunger som en mogen motown-stjärna. Att hon därefter är ganska uppenbart full och nonchig, tycker jag drar ner henne rejält. okej okej, det är en festivalspelning och man kan inte förvänta sig det bästa, men ett gott försök brukar ändå uppskattas. Den enda gången jag ler under Amys konsert är när hennes dansande kör-pojkar zoomas in, och när hon näst sist sjunger sin version av "The Specials - Monkey man".

betyg: G+


Konsert No.4 Simian Mobile Disco

Öltält i konserttält uppskattas alltid, så vi sorgelösa svenskar laddar med "bira bira bira, bärs bärs bärs" längst fram innan Simian Mobile Disco börjar. Med ljusshow, coola prylar och två nördar på scen blir de tunga techno-beaten till sin rätt. Nu är det bara att dansa och svettas som gälller, gärna tills man dör. Blåmärkena kan vi räkna imorgon.

betyg: MVG


Konsert No.5 Junior Senior

Egentligen kommer vi lite sent till Junior Seniors konsert, eftersom scenen ligger på andra sidan området, men med karavan och lite hopp över häckarna löser sig allt. Junior Senior är väl inget band som ger en några större minnen, utan lämnar en ganska oberörd, men med en skön stämning i kroppen. Det är ju alltid kul att få dansa till lite Electro Disco!

betyg: VG-


Konsert No. 6 Justice

Vi hade en väldig tur som fick komma tillbaka in på området när det visade sig att man bara fick gå in en gång om dagen. Ok, jag bitchade väl lite, men hey, klockan var halv två, det stod ingenstans på engelska att man bara fick gå in en gång om dagen, och jag kokade av ilska när jag tänkte på att jag kanske inte skulle få se Justice.

Scenen var bland de cleaneste jag sett, med ett gigantiskt mixerbord och framför det, det ökända Justice-korset. Inte att förglömma, musiken var också det bland det cleanaste jag hört. Beaten var perfekta, och publiken hög av allt möjligt. När man minst anade det, drog grabbarna ut på de lugna partierna lite för länge, och den nyss så dansande publikens spänning kunde bara gå åt ett håll, spikrakt uppåt. Sedan släpptes all uppsamlad energi lös i tryckvågor, orsakade av otroliga beats.

betyg: MVG+


Konsert No.7 I'm From Barcelona

Ledsen att behöva säga det, men jag var verkligen inte i mitt nyktraste tillstånd vid denna konsert, så det enda jag kommer var min tvivelaktiga konversation med en av det handklappande körtjejerna. Tydligen ska det däremot ha varit en bra konsert som jag dansat mycket på.

betyg: ? (kanske G+)


Konsert No.8 TV on The Radio

Den enda konserten jag besökte, där bandet hade en utpräglad publikontakt. Tyvärr har jag inte lyssnat fruktansvärt mycket på detta Tv On The Radio, men jag blev defenitivt sugen att höra mer. Dåligt av arrangörerna att lägga konserten så tidigt (17.50), för den gör sig nog ännu bättre med en nattsvart himmel och en större publik, då många inte har rört sig mot området ännu vid denna tid, på grund av den dumma regeln att man bara fick gå in en gång om dagen. men självklart, det är riktigt bra amerikansk rock, med mycket Bowie-influenser. Ung Rock när den är som bäst!

betyg: VG+


Konsert No.9 The Good The Bad and The Queen

It's official. Jag har nu sett min älskade Damon Albarn. Inte med mitt älskade Blur, men det räcker en bra bit på vägen. Vacker experimentell pop, framförd av en av världens vackraste röster. Whiskey-flaskan hade sin plats på scen (och i Paul Simonons mun). Det slitna turné-pianot stod där, och Paul hoppade glatt runt, som om det fortfarande var 1977 och Clash nyligen slagit igenom. Även om det var en ovanligt lugn konsert, kunde man höra de hysteriska franska Damon-fansen som med ett extremt dåligt uttal exponerade hans namn, högt och gällt. Jag, jag bara stod där, längst fram och njöt. Det var en fantastisk dag i mitt liv, och jag börjar inte förstå det förrän nu.

betyg: MVG


Konsert No.10 Klaxons

Tusentals Glow-Sticks syntes i luften, och publiken trängdes även en lång bit utanför scentältet. Längst bak stod jag, och betraktade lite varsamt den hoppande publiken, samtidigt som jag åt lite churros och gladde mig åt all öl jag blev bjuden. Det finns inte sådär jättemycket jag kan säga om konserten, då jag inte var särskilt närvarande, förutom att det nog är första gången jag på avstånd hör ett band, och blir så övertygad att jag vill ha en skiva med dem. Hoppas jag inte blir besviken, när det inte är live.

betyg: VG


Konsert No. 11 Air

Det finns nog inga ord som kan beskriva den magiska känslan som uppstår i ett hav av fransmän i den mörka Belfort-natten när Air spelar. Gränsen mellan det faktum att alla är jättehöga på gräs, eller jättehöga på livet är hårfin. Troligen är det under denna spelning en kombination av båda. Jag har snackat en hel del om ljusshower känner jag, men det går inte att förneka denna. Ett sådant vackert virrvarr av förvrängda mansröster och epilepsi-ljus kan få vilken Stockholmstjej som helst att tappa andan. Att vi måste gå lite tidigare för att inte missa Arcade Fires start känns riktigt surt, men ack så viktigt. Air kommer jag defenitivt se nästa gång de besöker Stockholm, eller diverse festival.

betyg: MVG


Konsert No.12 The Arcade Fire

Klockan är halv tolv den sista dagen, de bekväma Schweizarna har börjat dra sig hemåt till sina små idylliska byar, och regnet öser ner. Med andra ord är publiken ovanligt liten för stora scenen, och ett så fantastiskt band som Arcade Fire. Ärligt talat så gillar jag det. Det finns något magiskt över att himlen ramlar ner på oss, till tonerna av Win Butlers gråtfärdiga röst. Régine Chassagne hoppar glatt runt på scenen och spelar olika instrument på varenda låt, medan de andra koncentrerar sig med en otrolig intensitet på att göra det dem ska, samtidigt som de underhåller publiken med en fantastisk närvaro. Det går inte att beskriva känslorna som befann sig inom mig efter denna konsert, förutom att jag hade en enorm hjärtklappning flera timmar efteråt, ni vet, precis som när man är nykär.

betyg: MVG+


Andra bloggar om: Musik, Festival, Eurockéennes de Belfort, Konsert, Recension

So Long, Fare well, Auf Wiedersehen, Goodbye!

SO LONG SUCKERS!

Nu är jag inloggad för sista gången på ett tag, under min snabbvisit i Sthlm mellan midsommarfirande på landet med familjen och Party-natt i London. 27e bär det av till le France och resten kan ni läsa om i tidigare inlägg.

Damon, here I come!

Last Night a Dj Killed My Dog

Jag som har fått en hang-up på fransk electro de senaste dagarna, blev väldans glad när jag kom på att jag faktiskt äger en Mr Oizo maxisingel, köpt för min veckopeng nån gång på 90-talet, då JC hade en reklam med låten Flat Beat... Jag tror den kostade 20 kronor på JC i globen. Vilka minnen!

Veckans Hype

Peter Bjorn and John.

Young Folks passar så fint till sommarens alla resor, och ger lite vibbar från millenieskiftet då Ceasers Palace och Paula hade sina höjdpunkter. Ja, sommar och festival -02 känns det som, and I just love it!

Oversmashed Human Bones

blomma [²bl'om:a Uttal] blomman blommor subst.
växt, ört




Blümchen
Irriterande 90-tals dagistechno på hysterisk tyska. Har fått en mindre uppsväng efter new rave-vågen i vintras. Musiken gör en glad, men mentalsjuk efter 30 sekunder.

Andra bloggar om: Blümchen, Musik

Trash

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Brett Andersons solo-karriär är inte helt ok.

Suede, vila i frid.

Andra bloggar om: Brett Anderson, Britpop, Musik, Suede

Kids With Guns

Fortsatte att fundera på det här med Svenskar och musik. Jag hör ganska ofta att vi är det land som har den tredje största musikexporten efter USA och Storbritannien. Det är klart, jag vet inte om de siffrorna stämmer, och om det någon gång gjort det, kanske de inte är särskilt akutella.

Hur som helst har vi en helt okej musikexport från detta kalla nordland. Det finns bara ett STORT fel. Vad vi egentligen lanserar som svensk musik.

Vi har så mycket söt indiepop, rå punk, glamrock, metal, hip hop och mycket mycket mer, men vad är det egentligen som man förknippar med svenska musiker? Jo, jag skulle tippa på Abba, Ace of Base, A-teens, Marie Sernholt och Carola. Visserligen har vi lanserat några bra akter också, som the Cardigans och the Hives, det är också de som lyckats allra bäst, men svensk skivindustri verkar inte fatta.

En bred publik består faktiskt inte av skrikande fjortisar. Man kan lätt luras, på grund av deras fanatik, men vad har de egentlgien att ge? På en 300-kronors månadspeng kommer man inte hem med många CD-skivor. För att vi ska stå på topp och ses som en frisk fläkt i den tunga ogenomträngliga musikbranschen, kan vi inte utesluta alla mellan 18 och 100. Varför BMG, varför satsar ni på "Idolerna"? Tänk lite smart, ni är ju buissnes men, ni borde ju fatta att det är bättre att göra ett namn av sig själv runt om i världen, istället för att tjäna en slant extra den månaden som Idol-vinnarens album ligger på topp 10.

Lyssna runt på myspace.com, zungos, gå på spelningar och lyssna med nya öron på de demos som skickas in. Musik som säljer bra i alla åldrar och ger er fint rykte, är musik som folk kan ta till sig i själen, och sådan musik är inte gjord på löpande band.


Andra bloggar om: Musik, Komersialitet, Fjortisar, Sverige

I'm just a killer for your love

Tryck på rubriken, och se vad som gjorde min dag!

I Aftonbladets forum håller nästn ingen med, men det är ju så med svenskar ibland, de allra flesta förstår sig helt enkelt inte på musik. Ett bra band har inte bara att göra med hur många skivor de sålt.

Andra bloggar om: Blur, Britpop, Musik

Ground Control

Påtal om att jag föraktar modebloggar, ska jag faktiskt nu visa en sjukt snygg tröja, buren av min käre mr. Bowie i hans första musikvideo "Space Oddity" från 1969. I want it!

Andra bloggar om: David Bowie, Space Oddity, Stil

Burn Heart Burn

På fredag blir det sommarlov. Sen är det 17 dagar kvar till Eurockéennes. Jag kom fram till att den här festivalen antagligen är jävligt snobbig. Ni vet. Bortskämda franska, belgiska och schweiziska ungdomar som aldrig har varit på en festival i hela sitt liv, bor på hotell och bryr sig om att lukta gott. Fast egentligen drömmer man ju om en sådan festival. Då man kan fokusera endast på musiken... Jag som bara har varit på Hultsfred tre gånger, där allting bara blev en nedåtgående spiral. Förra året var jag på två hela konserter. Va? Två? Det är stört. Betala nästan 2000 kronor för två jävla konserter. Babyshambles (seriöst tove, skärp dig!) och The Strokes.

Visserligen såg jag andra konserter, några låtar hit och dit. Amadou och Mariam till exempel, vilken var den första konserten av alla, så det var inte så konstigt att jag missade. Kaisers Orchestra var jag så otroligt full på att jag bara kommer ihåg massa färger. Kanske såg jag hela, men det är inget jag var medveten om. Pharrell Williams var det ingen som ville se med mig förrens i sista minut, så jag hann se de sista tio minutrarna. Och sen vet jag inte hur det var. Inget som satte några större bränder i mitt hjärta.

Hultsfred 2004 däremot... Det var så det skulle vara. Moz kom. Pixies kom. Coxon kom. Air kom. Ash kom. Bright Eyes kom. Så många fantastiska akter att man inte ens kommer ihåg alla. Den här gången för att mitt hjärta helt enkelt brann upp, inte som förra året när det svalnade. Nu vette fan vad Rockparty ställt till med, men deras bandsläpp i år har inte imponerat en enda gång. Metal, metal, hiphop, metal, skejtpop.. metal. Nämnde jag metal. OZZYYYYY!!!!!

Justice är dock ett kap. Och Taxi, Taxi!, givetvis. Fast vad spelar det för roll för mig. Justice ska jag se ändå, och Taxi, Taxi! behöver jag inte se på just Hultsfred. Och mitt hjärta kommer antagligen att få tredje gradens brännskador.

Andra bloggar om: Eurockéennes de Belfort, Festival, Hjärta, Hultsfred, Musik

Emigrantvisa

Hemma igen från lilla rara söta och väldigt rika nordtyskland. Inte nog med att jag endast lyckats ta med mig svarta kläder, hade jag även råkat ladda min mp3-spelare enbart med deppmusik. Fin musik, men deppig, vilket har resulterat i att jag fått depp-fnatt, börjat att hata Stockholm och fått en fix idé att flytta till Köpen.

Human Behavior

Ok. Av de 32 personer som finns i banden som tillhör min top 10-lista enligt Last FM, finns det endast 4 stycken kvinnor. Kim Deal i Pixies, Karin Dreijer i The Knife och Régine Chassagne och Sarah Neufeld i Arcade Fire.

4 av 32.

Det är ganska så krasst.

Speak My Language

Hallå!
Helt plötsligt är min blogger på franska... någon som förstår varför?

Make Everyone Happy

Jag har funnit en ny kärlek i Modest Mouse.

Do the D.A.N.C.E

Vad jag ser mest framemot på sommarens musikfester.

1. The Good The Bad & The Queen (Eurockéennes de Belfort)
2. Justice (EdB)
3. Arcade Fire (EdB)
4. Of Montreal (Emmaboda)
5. Shout out Louds (Emmaboda)
6. Tv on the Radio (EdB)

Så god damn nice!

Och nu åker jag till Tyskland för ett litet slag och sjunger kör. Men det lär ju bli öl och andra trevligheter, och kanske spännande musikupplevelser, utöver att spela in en luciaskiva i början av Juni.


Andra bloggar om: Musik, festival, tyskland

Something

Sitter i Julias... kanske pyttelilla kök. Vi har druckit lite vin, och lyssnar på Beatles. Undrar om vi kommer bli bittra kulturskribenter, eller bullmammor. Vem vet?

Hursomhelst. Jag har en otroligt blödig vecka som endast botas av bra musik, goda vänner och vin. Som allt annat? Vad har det här med musik att göra? Ja... ganska så mycket. Så mycket musik kommer fram ur sådana här tillfällen. Jag tror inte direkt att det behövs något exempel.

Jaa.. ska sluta förstöra detta moment genom att blogga.

Puss

Hashish

Har laddat ner en skiva nu. Vilken det är säger jag inte, men jag kan säga att det är ett soundtrack till en musikal. Musikalen är väldigt frihetlig och utspelar sig mitt i hippie- och antikrigsrörelsens New York i slutet av 60-talet. Jädrans bra musik är det åtminstone.

men ojsan. titta mina labels.

Andra bloggar om: musik, hair

Alla Vi Längtar Efter Sommaren

Bra musik som hjälpt mig genom en tumult vecka:

1. Modest Mouse
2. The Subways
3. Mogwai
4. Moby
5. Interpol
6. The Beatles


In, out, the end.



Andra bloggar om: musik

Pop-oppi-topp-opp

Såg på en reklam att man nu kan söka till "sista chansen" för programmet Idol 2007. Man kan via tv4:as hemsida skicka en film på sig själv där man sjunger en låt. Tv 4 skriver själva att det är fritt fram att söka, om man inte hade tillfälle när de riktiga auditionerna ägde rum. ELLER om man inte kommit vidare!

Alltså, om man inte har kommit vidare en gång, varför skulle man då komma vidare igen? Det är inte bara extrem förnedrings-TV, utan även ett stort slakteri av musik.

BEVISET
1. Dåliga musiker
2. Dålig kvalitet på filmsnuttarna (ett säkert kort för dålig ljudbild likaså)

Jag hatar Idol.

Andra bloggar om: Musik, Idol

I Want To Hear What You Have Got To Say

Nu är det säker nån som tycker jag är efter, men jag har upptäckt ett band som debuterade 2005 (visserligen samtidigt som Arctic Monkeys-hypen, inte så konstigt att man missat). Detta bandet heter The Subways.

Det är lite Arctic Monkeys och B.R.M.C blandat med Blurs Song 2. Trevlig skit i alla fall. Och hiten Rock & Roll Queen känner nog många igen.


Andra bloggar om: Musik, The Subways

Dancing In The Moonlight

God. Nyss var ju solen utom räckhåll, nu är det snart högsommar. Klockan är tio i fyra på morgonen och ute är himlen ljusblå. Tvingas lyssna på skum holländsk electroskejtpunk. Jag vill bara höra The Good The Bad And The Queen, men youtube är så segt.

Kommer vara vaken hela natten och sen åka hem runt sextiden, lyssna på Joy Division på högsta volym och gråta skiten ur mig.

Andra bloggar om: Musik, Sommar, The Good The Bad And The Queen

Isolation

Imorgon är det 27 år sedan vi förlorade en stor musikpersonlighet.

Ian Curtis, vila i frid.

Andra bloggar om: Döda musiker, Ian Curtis

I´m not a prophet or a stoneage man

Jag är inte särskilt förvånad över att någon skulle upptäcka den ganska uppenbarliga textstölden/lånet. Det enda jag är förvånad över är hur sent det uppmärksammades.

(klicka på rubriken för att komma till artikeln)


Den fulla artikeln finns på: http://davidbowie.com/news/index.php?id=20070513

Jag blir lite glad och varm om hjärtat när jag läser den artikeln, för det var ju precis det jag hoppades på; att Bowie-fansen runtom i världen skulle uppmärksamma The ark i samband med denna tävling.

Andra bloggar om: David Bowie, Eurovison Song Contest, Texter, The Ark

Ocean Of Noise

Jag vill egentligen aldrig mer ta ut öronpluggarna från mina öron när jag går på stan, och speciellt inte nattetid...

Häromnatten tog batteriet slut ur min mp3-spelare, som det gör efter några veckors spelande, och jag fick vandra en bit med skrikande ungdomar som källan till ljudet som uppfattades av mina öron istället. Några av dessa ungdomar skrek till en uteliggare att han var det äckligaste som fanns och att de ville att han skulle dö. De här ungdomarna var någonstans i min ålder, kanske nåt år yngre.

Fyfan, jag vill bara gömma mig i en liten koja och lyssna på vacker musik, och slippa alla hemskheter. Gå i ide. Fast inte nu. Nu ska jag ut i solen, och ge tystheten en till chans.

Andra bloggar om: Musik, Ungdomar, Fly från världen

Hello Goodbye

Kan inte säga att jag är särskilt förvånad över gårdagens utgång, inte heller att jag är särskilt besviken. Det blev väl som väntat ungefär, och eftersom tävlingen är östdominerad så är musiksmaken det likväl.

Ukraina vann åtminstonde inte, vilket gör mig glad, för då kan jag dansa till den i sommar med gott samvete. Annars hade det kännts så falskt, att vinna en tävling på att vara knäpp.

I framtiden kommer jag nog fortsätta att gilla the Ark. De har spelat tillsammans i tio år innan den här tävlingen, och lär göra det i säkert tio år till. Därför kändes det inte så jobbigt igår. För första gången på 17 år.




Andra bloggar om: Eurovison Song Contest, Musik, The Ark, Ukraina

Euro Trash Girl

Fyfan... Jah har precis tittat på Semi-finalen i ESC, och jag är mycket besviken. Besviken på Finlands dåliga programledare. Besviken på att inte Belgien gick vidare. Besviken på att det här inte är en europeisk tävling längre, utan en östeuropeisk. Och jag är mest besviken över att Vitryssland överhuvudtaget får vara med.

Deras skattepengar går till att få fram en ny superstar med extreme makeover-tänder, för att vinna den här galoppen, samtidigt som barn svälter på gatorna. Jag har tidigare nämnt hur absurd den här tävlingen är, men så här extremt har det nog aldrig varit tidigare.

28 låtar var med i Semifinalen. På tok... för... mycket. De första jag gjorde när det var över var att gå in i mitt rum och sätta på Moonage Daydream (som jag suktat efter att få höra hela dagen). Jag som trodde att jag skulle va pepp på Eurovision. Så var tydligen inte läget.

Andra bloggar om: Eurovison Song Contest, Musik, Vitryssland

From London To France

Ok. Alla biljetter fixade och klara, plus några dagar i London! Eurockéennes de Belfort, here I come!

Jag skall se The Good The Bad and The Queen (!), Tv on the radio, Antony and The Johnsons, Hives och mycket mer.

Det känns... så jävla bra!

Andra bloggar om: Musik, Festival, London

Ghetto Superstar

Iih! Snart händer det igen! Om ungefär exakt en vecka har vi korat vinnaren av min älskade älskade favorit-tävling Eurovision Song Contest. Vanligtvis är jag vara emot att man tävlar i musik, men det är något med eurovision som är så otroligt groteskt och glammigt som man inte kan undvika att bara älska. Många låtar är helt stört dåliga, andra spelar bara på sex, men så finns det guldkorn, de som får en att vilja dansa och skänker en lite lycka, trots att det verkligen inte är någon superkvalitet på låten. Och så är det ju det där med min nationalism som vaknar upp ur sin dvala under ESC-veckan varje år.

I år är det verkligen inget undantag. Till skillnad från tidigare år har jag faktiskt gillat The Arks låt ända från början, kanske mycket på grund av det extrema flörtandet med Bowie och 70-talet, och den ack så övertydliga textradsstölden från Quicksand "I'm just a mortal with potential of a superman". Sedan finns det ju även Ukraina som värsta energiknippet, som jag själv tippar på en hög placering. Den enda sorgen i årets tävling är egentligen Storbrittannien där Morrissey hoppade av den nationella tävlingen, och Justin Hawkins blev slagen av fyra barbiedockor i flygvärdinnekläder som sjunger After Sun-underhållning. Fy!

Ps. Det kommer säkerligen att bli en hel del Eurovision-bloggande den kommande vecka, men jag kommer nog fort tillbaka till mina britpop-fasoner efter det! Och jag har en aning om att jag och Morrissey inte är de enda européerna som kommer att sitta klistrade på lördag.


Andra bloggar om: Musik, Eurovison Song Contest, The Ark, Morrissey

Help!

Det finns olika sorters musik. Det finns bra och det finns dålig. Det finns glättig och ledsam. Det finns arg och kärleksfull musik. Det finns musik som man blir pigg och pepp av att höra, vare sig budskap, och så finns det motsatsen...

Ni vet, sån musik som man gäspar av, blir tung i kroppen och får dig att titta på klockan 10 gånger oftare än normalt. Dessutom finns det en hel drös av människor som älskar sån där trist och tråkig musik, av olika anledningar.



Enligt mig är tråkig musik taktfast, korrekt, i upptempo, innefattande av många jazziga ackord och ska helst även ha många instrumentella solon. Med andra ord så menar jag alltså Slick. Nu är det så att jag går på en sådan skola där jag dagligen utsätts för denna smärre plåga, och idag var inget undantag.

Dagens tråkigaste låt: allt vi tvingades spela på afroensemblen
Dagens trevligaste låt: Mr Sandman - the Chordettes




Andra bloggar om: Musik, Slick, Tristess

Staten och Kapitalet

Idag har jag kommit fram till två saker.

1. Det är bra mycket härligare med karneval-trummor än blåsorkester.
2. Jag har listat ut varför Pulp påminner så mycket om Bowie... Jarvis Cockers röst är (nästan) identisk!

Andra bloggar om: 1 maj, Karneval, Pulp, Jarvis Cocker, Musik

Hate To Say I Told You So

Jag bävar för en ny hiphop-era i mitt liv, minus baggyjeansen, snedtofsen och dopeheads i min närvaro. Men det känns helt okej om jag ska vara ärlig. Det är en charmig liten musikvärld, och så mycket mer än Snoop Dogg och 50 cent. Ibland tror jag till och med att diverse indie-folk skulle behöva lite mer hiphop i sitt liv, släppa lös lite (och då menar jag inte endast på det ormskinnstighta stuprörsbyxorna).

Förövrigt önskar jag alla en glad Valborg, med sköna majsånger och värmande drycker.

Lyssnar för tillfället på Nappy Roots - Aw Naw

Andra bloggar om: Hiphop, Indie, Musik, Stil, Valborg

Ch-check It Out

När det kommer till electro har jag en mycket fin vän som verkligen kan sina grejer, och hans (artist)namn är Nilsaxel.

Lyssna! http://www.myspace.com/nilsaxel

Själv har jag alltför många gånger försökt mig på Reason-världen, men det slutar alltid i kaos. Jag håller mig hellre till de gamla hederliga; pianot, basen och trumman. Fast det hindrar ju självklart inte mig från att njuta av elektrifierade godbitar!



Andra bloggar om: Musik, Myspace, Nilsaxel, Electro

Smells Like Teen Spirit

Igår var min fader och såg Roger Waters på Globenarenan, och imorse satt vi vid frukostbordet och han berättade hur fantastisk konserten hade varit, vilket jag inte tvivlar på. Men han påpekade att jag skulle älska konserten speciellt på grund av texterna, eftersom de var så politiska och handlade om krig och hur vi ska få en bättre värld. Då kom jag på att jag faktiskt inte är så överförtjust i sådana texter, trots att jag är en textfaschist och politisk människa.

Nej, texter ska handla om män som flyger ut i rymden och aldrig kommer tillbaka, olycklig kärlek, cigaretter och död, ångest och knark. Mina favorittexter handlar i alla fall om det.


Andra bloggar om: texter, Roger Waters, politik, musik

I want to be a hippy

Amen tjena.

Sitter hos syrran och lyssnar på gamla godingar, och det kom fram att hon har min Happy Hardcore-skiva jag köpte för 2 pund i London för några år sedan. Nu skall jag äntligen få hem den!

Mer nostalgi: bild på mig när jag älskade BD-->

Death Of A Party

Inatt låg jag och tänkte på en låt som jag sjöng i fjärde klass, och kom fram till att den nog har en av de sämsta texterna någonsin.

Hit it:

"Hertigen av York
Han hade tusen man
han förde dem upp för bergets topp
han förde dem ner igen

Och när det var upp så var det upp
Och när det var ner så var det ner
Och när det var halva berget kvar
så var det varken upp eller ner"

Andra bloggar om: barnvisor, texter, adolf fredrik

Freakin' Out

Jag har alltid varit en av de som gillar Damon mest i Blur, men har nu börjat ändra åsikt om vem som ger mig varmast känslor i magen. Damon är fortfarande musikgeniet i gruppen, det går inte att förneka, (Graham är definitivt i samma klass dock!), men jag har lite svårt för att min hjälte är småbarnspappa, klär sig i plommonstopp och känns väldigt... vuxen. Jag är tonåring och behöver mina dryga britpopförebilder, och därför känns Graham Coxon som en utomordentligt bra kandidat. Han lever det ultimata ungkarlslivet, klär sig i manchesterbyxor och svarta bågar, sörplar kaffe och öl, och har inte slutat med rockig musik bara för att han fyller 40 snart. Lovely.


Andra bloggar om: Graham Coxon, Musik, Britpop

The European Cannon Is Here

med en textrad från en av världens bästa låtar "Station To Station" av David Bowie, kliver jag tillbaka in i bloggens värld efter några veckors uppehåll.

Nu skall jag informera en väldigt intressant profil om mig själv.

Namn: Tove
Ålder: 17... snart 18!
Sysselsättning: Musikerstuderande vid Södra Latin, Aktivist, Bloggare, Djurvän, Cyklist, Fyllo, Bimbo mm
Musiksmak: Allt från himmel och jord, men bara för att det är ett så tråkigt svar så kan jag väl säga att jag främst är inne på gammal hederlig britpop och modern nodramerikansk indierock. Sen faller självfallet lite electro och old school hip hop mig i smaken då och då.
Musikgudar: David Bowie, Damon Albarn, Johnny Marr, Morrissey, Ian Curtis.

Nog om mig. Det här är musik det handlar om, och inte vad jag åt till fruktost i morse.


Andra bloggar om: David Bowie, Britpop, Musik

Guten Tag

Jag ska bara blogga om musik nu, och inte dela ut min adress till muf-fjortisar.

Veckans Låtar

Bang - Blur
Still ill - the Smiths