So Long, Fare well, Auf Wiedersehen, Goodbye!

SO LONG SUCKERS!

Nu är jag inloggad för sista gången på ett tag, under min snabbvisit i Sthlm mellan midsommarfirande på landet med familjen och Party-natt i London. 27e bär det av till le France och resten kan ni läsa om i tidigare inlägg.

Damon, here I come!

Last Night a Dj Killed My Dog

Jag som har fått en hang-up på fransk electro de senaste dagarna, blev väldans glad när jag kom på att jag faktiskt äger en Mr Oizo maxisingel, köpt för min veckopeng nån gång på 90-talet, då JC hade en reklam med låten Flat Beat... Jag tror den kostade 20 kronor på JC i globen. Vilka minnen!

Veckans Hype

Peter Bjorn and John.

Young Folks passar så fint till sommarens alla resor, och ger lite vibbar från millenieskiftet då Ceasers Palace och Paula hade sina höjdpunkter. Ja, sommar och festival -02 känns det som, and I just love it!

Oversmashed Human Bones

blomma [²bl'om:a Uttal] blomman blommor subst.
växt, ört




Blümchen
Irriterande 90-tals dagistechno på hysterisk tyska. Har fått en mindre uppsväng efter new rave-vågen i vintras. Musiken gör en glad, men mentalsjuk efter 30 sekunder.

Andra bloggar om: Blümchen, Musik

Trash

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Brett Andersons solo-karriär är inte helt ok.

Suede, vila i frid.

Andra bloggar om: Brett Anderson, Britpop, Musik, Suede

Kids With Guns

Fortsatte att fundera på det här med Svenskar och musik. Jag hör ganska ofta att vi är det land som har den tredje största musikexporten efter USA och Storbritannien. Det är klart, jag vet inte om de siffrorna stämmer, och om det någon gång gjort det, kanske de inte är särskilt akutella.

Hur som helst har vi en helt okej musikexport från detta kalla nordland. Det finns bara ett STORT fel. Vad vi egentligen lanserar som svensk musik.

Vi har så mycket söt indiepop, rå punk, glamrock, metal, hip hop och mycket mycket mer, men vad är det egentligen som man förknippar med svenska musiker? Jo, jag skulle tippa på Abba, Ace of Base, A-teens, Marie Sernholt och Carola. Visserligen har vi lanserat några bra akter också, som the Cardigans och the Hives, det är också de som lyckats allra bäst, men svensk skivindustri verkar inte fatta.

En bred publik består faktiskt inte av skrikande fjortisar. Man kan lätt luras, på grund av deras fanatik, men vad har de egentlgien att ge? På en 300-kronors månadspeng kommer man inte hem med många CD-skivor. För att vi ska stå på topp och ses som en frisk fläkt i den tunga ogenomträngliga musikbranschen, kan vi inte utesluta alla mellan 18 och 100. Varför BMG, varför satsar ni på "Idolerna"? Tänk lite smart, ni är ju buissnes men, ni borde ju fatta att det är bättre att göra ett namn av sig själv runt om i världen, istället för att tjäna en slant extra den månaden som Idol-vinnarens album ligger på topp 10.

Lyssna runt på myspace.com, zungos, gå på spelningar och lyssna med nya öron på de demos som skickas in. Musik som säljer bra i alla åldrar och ger er fint rykte, är musik som folk kan ta till sig i själen, och sådan musik är inte gjord på löpande band.


Andra bloggar om: Musik, Komersialitet, Fjortisar, Sverige

I'm just a killer for your love

Tryck på rubriken, och se vad som gjorde min dag!

I Aftonbladets forum håller nästn ingen med, men det är ju så med svenskar ibland, de allra flesta förstår sig helt enkelt inte på musik. Ett bra band har inte bara att göra med hur många skivor de sålt.

Andra bloggar om: Blur, Britpop, Musik

Ground Control

Påtal om att jag föraktar modebloggar, ska jag faktiskt nu visa en sjukt snygg tröja, buren av min käre mr. Bowie i hans första musikvideo "Space Oddity" från 1969. I want it!

Andra bloggar om: David Bowie, Space Oddity, Stil

Burn Heart Burn

På fredag blir det sommarlov. Sen är det 17 dagar kvar till Eurockéennes. Jag kom fram till att den här festivalen antagligen är jävligt snobbig. Ni vet. Bortskämda franska, belgiska och schweiziska ungdomar som aldrig har varit på en festival i hela sitt liv, bor på hotell och bryr sig om att lukta gott. Fast egentligen drömmer man ju om en sådan festival. Då man kan fokusera endast på musiken... Jag som bara har varit på Hultsfred tre gånger, där allting bara blev en nedåtgående spiral. Förra året var jag på två hela konserter. Va? Två? Det är stört. Betala nästan 2000 kronor för två jävla konserter. Babyshambles (seriöst tove, skärp dig!) och The Strokes.

Visserligen såg jag andra konserter, några låtar hit och dit. Amadou och Mariam till exempel, vilken var den första konserten av alla, så det var inte så konstigt att jag missade. Kaisers Orchestra var jag så otroligt full på att jag bara kommer ihåg massa färger. Kanske såg jag hela, men det är inget jag var medveten om. Pharrell Williams var det ingen som ville se med mig förrens i sista minut, så jag hann se de sista tio minutrarna. Och sen vet jag inte hur det var. Inget som satte några större bränder i mitt hjärta.

Hultsfred 2004 däremot... Det var så det skulle vara. Moz kom. Pixies kom. Coxon kom. Air kom. Ash kom. Bright Eyes kom. Så många fantastiska akter att man inte ens kommer ihåg alla. Den här gången för att mitt hjärta helt enkelt brann upp, inte som förra året när det svalnade. Nu vette fan vad Rockparty ställt till med, men deras bandsläpp i år har inte imponerat en enda gång. Metal, metal, hiphop, metal, skejtpop.. metal. Nämnde jag metal. OZZYYYYY!!!!!

Justice är dock ett kap. Och Taxi, Taxi!, givetvis. Fast vad spelar det för roll för mig. Justice ska jag se ändå, och Taxi, Taxi! behöver jag inte se på just Hultsfred. Och mitt hjärta kommer antagligen att få tredje gradens brännskador.

Andra bloggar om: Eurockéennes de Belfort, Festival, Hjärta, Hultsfred, Musik

Emigrantvisa

Hemma igen från lilla rara söta och väldigt rika nordtyskland. Inte nog med att jag endast lyckats ta med mig svarta kläder, hade jag även råkat ladda min mp3-spelare enbart med deppmusik. Fin musik, men deppig, vilket har resulterat i att jag fått depp-fnatt, börjat att hata Stockholm och fått en fix idé att flytta till Köpen.