Don't look Back In Anger

Nu är de så att min lilla festival-resa blev väldigt mycket mer än en festival. Att Frankrike knappt gjorde intryck på mig, och känslan av att vara i England var stor är också det en annan historia. Nu ska jag ge snabb-recensioner på det konserter jag var på, jag menar, det här är ju en tema-blogg!


Konsert No.1 Juliette And the Licks

Den gamla skådespelerskan Juliette Lewis, har som sagt tröttna på det ytliga Hollywood, och blivit en rockande rebell. Musiken tilltalar väl mig sådär, det är varken mer eller mindre. Däremot har hon ju en otrolig energi på scen, och all svett som Juliette utsöndrar, verkar så fantastiskt flödande att man inte undrar om hon precis innan hon äntrade scenen deltog i en miss wet T-shirt tävling.

betyg: G


Konsert No.2 Wu-Tang Clan

Nånting jag faktiskt börjat förstå, efter X antal besökta konserter, är att det ökända mag-pirret endast kan inträffa av tre olika sorter konserter.

1. Pojkbandskonserter
2. Konserter med ens allra största idol
3. Konserter med tunga beats (electro och hip hop)

Wu-tang Clan tillhör definitivt kategori 3, och det märktes rejält när 9 biffiga svarta amerikaner dra igång med den stenhårda låten "Wu-Tag Clan Aint Nothing To Fuck With". Basen tränger in i hela kroppen, och hela publiken är i en extas av energi. Till och med i mitten av konserten när ljudet råkar tystna i någon minut, är publikens spänning intakt.

betyg: VG+


Konsert No.3 Amy Winehouse

There's Something About Amy, ja det är det faktiskt, för buttan är liten som ett barn, klär sig som en helt vanlig tonårs-punkare, och sjunger som en mogen motown-stjärna. Att hon därefter är ganska uppenbart full och nonchig, tycker jag drar ner henne rejält. okej okej, det är en festivalspelning och man kan inte förvänta sig det bästa, men ett gott försök brukar ändå uppskattas. Den enda gången jag ler under Amys konsert är när hennes dansande kör-pojkar zoomas in, och när hon näst sist sjunger sin version av "The Specials - Monkey man".

betyg: G+


Konsert No.4 Simian Mobile Disco

Öltält i konserttält uppskattas alltid, så vi sorgelösa svenskar laddar med "bira bira bira, bärs bärs bärs" längst fram innan Simian Mobile Disco börjar. Med ljusshow, coola prylar och två nördar på scen blir de tunga techno-beaten till sin rätt. Nu är det bara att dansa och svettas som gälller, gärna tills man dör. Blåmärkena kan vi räkna imorgon.

betyg: MVG


Konsert No.5 Junior Senior

Egentligen kommer vi lite sent till Junior Seniors konsert, eftersom scenen ligger på andra sidan området, men med karavan och lite hopp över häckarna löser sig allt. Junior Senior är väl inget band som ger en några större minnen, utan lämnar en ganska oberörd, men med en skön stämning i kroppen. Det är ju alltid kul att få dansa till lite Electro Disco!

betyg: VG-


Konsert No. 6 Justice

Vi hade en väldig tur som fick komma tillbaka in på området när det visade sig att man bara fick gå in en gång om dagen. Ok, jag bitchade väl lite, men hey, klockan var halv två, det stod ingenstans på engelska att man bara fick gå in en gång om dagen, och jag kokade av ilska när jag tänkte på att jag kanske inte skulle få se Justice.

Scenen var bland de cleaneste jag sett, med ett gigantiskt mixerbord och framför det, det ökända Justice-korset. Inte att förglömma, musiken var också det bland det cleanaste jag hört. Beaten var perfekta, och publiken hög av allt möjligt. När man minst anade det, drog grabbarna ut på de lugna partierna lite för länge, och den nyss så dansande publikens spänning kunde bara gå åt ett håll, spikrakt uppåt. Sedan släpptes all uppsamlad energi lös i tryckvågor, orsakade av otroliga beats.

betyg: MVG+


Konsert No.7 I'm From Barcelona

Ledsen att behöva säga det, men jag var verkligen inte i mitt nyktraste tillstånd vid denna konsert, så det enda jag kommer var min tvivelaktiga konversation med en av det handklappande körtjejerna. Tydligen ska det däremot ha varit en bra konsert som jag dansat mycket på.

betyg: ? (kanske G+)


Konsert No.8 TV on The Radio

Den enda konserten jag besökte, där bandet hade en utpräglad publikontakt. Tyvärr har jag inte lyssnat fruktansvärt mycket på detta Tv On The Radio, men jag blev defenitivt sugen att höra mer. Dåligt av arrangörerna att lägga konserten så tidigt (17.50), för den gör sig nog ännu bättre med en nattsvart himmel och en större publik, då många inte har rört sig mot området ännu vid denna tid, på grund av den dumma regeln att man bara fick gå in en gång om dagen. men självklart, det är riktigt bra amerikansk rock, med mycket Bowie-influenser. Ung Rock när den är som bäst!

betyg: VG+


Konsert No.9 The Good The Bad and The Queen

It's official. Jag har nu sett min älskade Damon Albarn. Inte med mitt älskade Blur, men det räcker en bra bit på vägen. Vacker experimentell pop, framförd av en av världens vackraste röster. Whiskey-flaskan hade sin plats på scen (och i Paul Simonons mun). Det slitna turné-pianot stod där, och Paul hoppade glatt runt, som om det fortfarande var 1977 och Clash nyligen slagit igenom. Även om det var en ovanligt lugn konsert, kunde man höra de hysteriska franska Damon-fansen som med ett extremt dåligt uttal exponerade hans namn, högt och gällt. Jag, jag bara stod där, längst fram och njöt. Det var en fantastisk dag i mitt liv, och jag börjar inte förstå det förrän nu.

betyg: MVG


Konsert No.10 Klaxons

Tusentals Glow-Sticks syntes i luften, och publiken trängdes även en lång bit utanför scentältet. Längst bak stod jag, och betraktade lite varsamt den hoppande publiken, samtidigt som jag åt lite churros och gladde mig åt all öl jag blev bjuden. Det finns inte sådär jättemycket jag kan säga om konserten, då jag inte var särskilt närvarande, förutom att det nog är första gången jag på avstånd hör ett band, och blir så övertygad att jag vill ha en skiva med dem. Hoppas jag inte blir besviken, när det inte är live.

betyg: VG


Konsert No. 11 Air

Det finns nog inga ord som kan beskriva den magiska känslan som uppstår i ett hav av fransmän i den mörka Belfort-natten när Air spelar. Gränsen mellan det faktum att alla är jättehöga på gräs, eller jättehöga på livet är hårfin. Troligen är det under denna spelning en kombination av båda. Jag har snackat en hel del om ljusshower känner jag, men det går inte att förneka denna. Ett sådant vackert virrvarr av förvrängda mansröster och epilepsi-ljus kan få vilken Stockholmstjej som helst att tappa andan. Att vi måste gå lite tidigare för att inte missa Arcade Fires start känns riktigt surt, men ack så viktigt. Air kommer jag defenitivt se nästa gång de besöker Stockholm, eller diverse festival.

betyg: MVG


Konsert No.12 The Arcade Fire

Klockan är halv tolv den sista dagen, de bekväma Schweizarna har börjat dra sig hemåt till sina små idylliska byar, och regnet öser ner. Med andra ord är publiken ovanligt liten för stora scenen, och ett så fantastiskt band som Arcade Fire. Ärligt talat så gillar jag det. Det finns något magiskt över att himlen ramlar ner på oss, till tonerna av Win Butlers gråtfärdiga röst. Régine Chassagne hoppar glatt runt på scenen och spelar olika instrument på varenda låt, medan de andra koncentrerar sig med en otrolig intensitet på att göra det dem ska, samtidigt som de underhåller publiken med en fantastisk närvaro. Det går inte att beskriva känslorna som befann sig inom mig efter denna konsert, förutom att jag hade en enorm hjärtklappning flera timmar efteråt, ni vet, precis som när man är nykär.

betyg: MVG+


Andra bloggar om: Musik, Festival, Eurockéennes de Belfort, Konsert, Recension