Ge Mig Arsenik

Jag vill bara bort från den här staden. Det finns ingenting positivt här just nu, med bevis som:

1. Jobb = gå upp 04.40, trots att jag aldrig kommer kunna somna före tolv i hela mitt liv.
2. Bortresta vänner med liv, som besöker arvikafestivalen, emmaboda, landställen osv.
3. Bortrest familj. Ingen i mitt (lilla) släkte är i Stockholm för tillfället.
4. Pankhet. Förklaring överdriven.

Och så den lilla punkten nummer 5.

5. Sthlm Jazz Festival.

Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv sätta en fot innanför jazzfestivalens gränser. Inte för att jag gräms speciellt över musiken som spelas, snarare vilka människor som finns där. Det är liksom någonting drygare och tjockare än vilken indie-fashionista-electro-trash-jarvis cocker brillor-berlin-fest som helst. För kan du inte räkna ut i vilken kyrkotonart låtarna går i, hur många tritonus de tar och vem som spelade det där excellenta klarinett-solot, ja då har du inget där att göra. Nu förstår jag ju att de flesta besökarna inte alls ser festivalen ur en sådan här vinkel, och tycker mest att det är en trevlig tillställning att klappa händerna i lite lagom otakt till Steely Dan i, men inte för mig. Jag spenderar hellre en sommar i nordkap än beblandar mig frivilligt med de där.

Ps. Jag har inget emot de som anordnar Jazzfestivalen, och hyser stor respekt även för de artister som spelar där. Det här är bara personiga reflektioner över de jag inte tål och har erfarenheter av.

Andra bloggar om: Festival, Musik, Stockholm, Stockholm Jazz Festival