Är det någon som möjligtvis har soundtracket till filmen "Festival". Kommer ni ihåg den, den där filmen med Ebba Hultkvist i rollen som en 17-åring som rymmer till en stor och hemsk festival, Arvika till och med (detta framkommer inte i filmen, men det är åtminstonde där den spelades in) Desvärre sög ju filmen, men jag skulle otroligt gärna vilja ha soundtracket till den och veta om den går att köpa någonstans.
Andra bloggar om: musik, festival, film, soundtrack
lördag 21 juli 2007
Veckans Hype
För alla som tröttnat på att vara abnormalt pretto vill jag tipsa om att lyssna på den senare halvan av "Ebba Grön 1978-1982". Ni vet, den halvan man medvetet dissade på grund av dess alltför poppiga karaktär, i den fasen av livet man inte kunde rucka på att benämna sig som punkare.
Återupptäckte nämligen Ebba igår i Harry Potter-kön
Andra bloggar om: Ebba Grön, Hype, Musik
Återupptäckte nämligen Ebba igår i Harry Potter-kön
Andra bloggar om: Ebba Grön, Hype, Musik
måndag 16 juli 2007
Ge Mig Arsenik
Jag vill bara bort från den här staden. Det finns ingenting positivt här just nu, med bevis som:
1. Jobb = gå upp 04.40, trots att jag aldrig kommer kunna somna före tolv i hela mitt liv.
2. Bortresta vänner med liv, som besöker arvikafestivalen, emmaboda, landställen osv.
3. Bortrest familj. Ingen i mitt (lilla) släkte är i Stockholm för tillfället.
4. Pankhet. Förklaring överdriven.
Och så den lilla punkten nummer 5.
5. Sthlm Jazz Festival.
Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv sätta en fot innanför jazzfestivalens gränser. Inte för att jag gräms speciellt över musiken som spelas, snarare vilka människor som finns där. Det är liksom någonting drygare och tjockare än vilken indie-fashionista-electro-trash-jarvis cocker brillor-berlin-fest som helst. För kan du inte räkna ut i vilken kyrkotonart låtarna går i, hur många tritonus de tar och vem som spelade det där excellenta klarinett-solot, ja då har du inget där att göra. Nu förstår jag ju att de flesta besökarna inte alls ser festivalen ur en sådan här vinkel, och tycker mest att det är en trevlig tillställning att klappa händerna i lite lagom otakt till Steely Dan i, men inte för mig. Jag spenderar hellre en sommar i nordkap än beblandar mig frivilligt med de där.
Ps. Jag har inget emot de som anordnar Jazzfestivalen, och hyser stor respekt även för de artister som spelar där. Det här är bara personiga reflektioner över de jag inte tål och har erfarenheter av.
Andra bloggar om: Festival, Musik, Stockholm, Stockholm Jazz Festival
1. Jobb = gå upp 04.40, trots att jag aldrig kommer kunna somna före tolv i hela mitt liv.
2. Bortresta vänner med liv, som besöker arvikafestivalen, emmaboda, landställen osv.
3. Bortrest familj. Ingen i mitt (lilla) släkte är i Stockholm för tillfället.
4. Pankhet. Förklaring överdriven.
Och så den lilla punkten nummer 5.
5. Sthlm Jazz Festival.
Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv sätta en fot innanför jazzfestivalens gränser. Inte för att jag gräms speciellt över musiken som spelas, snarare vilka människor som finns där. Det är liksom någonting drygare och tjockare än vilken indie-fashionista-electro-trash-jarvis cocker brillor-berlin-fest som helst. För kan du inte räkna ut i vilken kyrkotonart låtarna går i, hur många tritonus de tar och vem som spelade det där excellenta klarinett-solot, ja då har du inget där att göra. Nu förstår jag ju att de flesta besökarna inte alls ser festivalen ur en sådan här vinkel, och tycker mest att det är en trevlig tillställning att klappa händerna i lite lagom otakt till Steely Dan i, men inte för mig. Jag spenderar hellre en sommar i nordkap än beblandar mig frivilligt med de där.
Ps. Jag har inget emot de som anordnar Jazzfestivalen, och hyser stor respekt även för de artister som spelar där. Det här är bara personiga reflektioner över de jag inte tål och har erfarenheter av.
Andra bloggar om: Festival, Musik, Stockholm, Stockholm Jazz Festival
onsdag 11 juli 2007
Come On, I Need To Show It
Något jag ofta funderar över såhär när detta årtionde börjar närma sitt slut, är vilken musik som kommer genomsyra ens hjärna när man tänker tillbaka på det gamla goda 00-talet. Om jag skulle gissa på något, tippar jag på den moderna britrocken som t ex Franz Ferdinand och The Libertines, som regerade den första halvan av 00-talet, och de Nordamerikanska alternative rock banden såsom The Arcade Fire, Interpol och Tv on the Radio som de sena 00-talets tronsittare.
Jag såg på en dokumentärfilm idag. Den finns förövrigt på youtube.com för den som är intresserad. Titeln var "The Rise And Fall Of Britpop", och ni kan ju lista ut vad den handlade om själva. I filmen tog de upp hur musikindustrin pendlar mellan USA och UK, och hela poletten föll ned. Klart att det är så! Det är ju det jag gått och funderat på i snart ett år, men inte riktigt fått något svar på. Konsigt hur blind man kan vara för ett så enkelt svar till frågan jag haft under mina tonår: Varför suger Amerikanarnas musik?
Svaret är självklart att den inte suger någonstans, den hade bara vilat lite, och har nu sakta men säkert börjat ta sig tillbaka mot den kräsna indiepublikens öron. Och det är det som händer nu, den andra halvan på 00-talet, med just band som The Arcade Fire, Interpol och Tv on The Radio.
Andra bloggar om: Musik, USA, UK, 00-tal
Jag såg på en dokumentärfilm idag. Den finns förövrigt på youtube.com för den som är intresserad. Titeln var "The Rise And Fall Of Britpop", och ni kan ju lista ut vad den handlade om själva. I filmen tog de upp hur musikindustrin pendlar mellan USA och UK, och hela poletten föll ned. Klart att det är så! Det är ju det jag gått och funderat på i snart ett år, men inte riktigt fått något svar på. Konsigt hur blind man kan vara för ett så enkelt svar till frågan jag haft under mina tonår: Varför suger Amerikanarnas musik?
Svaret är självklart att den inte suger någonstans, den hade bara vilat lite, och har nu sakta men säkert börjat ta sig tillbaka mot den kräsna indiepublikens öron. Och det är det som händer nu, den andra halvan på 00-talet, med just band som The Arcade Fire, Interpol och Tv on The Radio.
Andra bloggar om: Musik, USA, UK, 00-tal
Unite and Take Over
Ja. Så var Happy Mondays återförenade. Det känns ju. Kul? Jag kan inte säg att jag är överdrivet förvånad att åtminstonde ett av Manchester-scenens höjdare återuppstår i form av ett gäng sentimentala män med medelålderskris, som tycks ha besökt Kentucky Fried Chicken lite för många gånger.
Nu är det bra, säger de. Hälsosamt leverne och nya barn på G, det är the shit. Stinget, det finns kvar, och galenskapen. Fast gör den verkligen det? Till hundra pocent? I risk för att låta som en omvänd moral-tant, alias person som dyrkar Pete Dohertys rock n' roll life style, tror jag tyvärr att det finns en stor risk att den galna twisten som satte fart på hela Madchesterkulturen, försvann samma dag som Shaun Ryder tog sin sista spruta.
Det tar verkligen emot att skriva det här, ska ni veta, men det är vad jag tror är den bittra sanningen. Vad hände med dem vi beundrade så, för att de fortsatte vara underhållande och poetiska, trots överdoser, spyor och misär. De sitter antagligen i en pittoresk villa på den brittiska landsorten och är lyckliga, medan vi går under av längtan till det förgångna.
Andra bloggar om: Droger, Happy Mondays, Madchester, Musik
söndag 8 juli 2007
torsdag 5 juli 2007
Don't look Back In Anger
Nu är de så att min lilla festival-resa blev väldigt mycket mer än en festival. Att Frankrike knappt gjorde intryck på mig, och känslan av att vara i England var stor är också det en annan historia. Nu ska jag ge snabb-recensioner på det konserter jag var på, jag menar, det här är ju en tema-blogg!
Konsert No.1 Juliette And the Licks
Den gamla skådespelerskan Juliette Lewis, har som sagt tröttna på det ytliga Hollywood, och blivit en rockande rebell. Musiken tilltalar väl mig sådär, det är varken mer eller mindre. Däremot har hon ju en otrolig energi på scen, och all svett som Juliette utsöndrar, verkar så fantastiskt flödande att man inte undrar om hon precis innan hon äntrade scenen deltog i en miss wet T-shirt tävling.
betyg: G
Konsert No.2 Wu-Tang Clan
Nånting jag faktiskt börjat förstå, efter X antal besökta konserter, är att det ökända mag-pirret endast kan inträffa av tre olika sorter konserter.
1. Pojkbandskonserter
2. Konserter med ens allra största idol
3. Konserter med tunga beats (electro och hip hop)
Wu-tang Clan tillhör definitivt kategori 3, och det märktes rejält när 9 biffiga svarta amerikaner dra igång med den stenhårda låten "Wu-Tag Clan Aint Nothing To Fuck With". Basen tränger in i hela kroppen, och hela publiken är i en extas av energi. Till och med i mitten av konserten när ljudet råkar tystna i någon minut, är publikens spänning intakt.
betyg: VG+
Konsert No.3 Amy Winehouse
There's Something About Amy, ja det är det faktiskt, för buttan är liten som ett barn, klär sig som en helt vanlig tonårs-punkare, och sjunger som en mogen motown-stjärna. Att hon därefter är ganska uppenbart full och nonchig, tycker jag drar ner henne rejält. okej okej, det är en festivalspelning och man kan inte förvänta sig det bästa, men ett gott försök brukar ändå uppskattas. Den enda gången jag ler under Amys konsert är när hennes dansande kör-pojkar zoomas in, och när hon näst sist sjunger sin version av "The Specials - Monkey man".
betyg: G+
Konsert No.4 Simian Mobile Disco
Öltält i konserttält uppskattas alltid, så vi sorgelösa svenskar laddar med "bira bira bira, bärs bärs bärs" längst fram innan Simian Mobile Disco börjar. Med ljusshow, coola prylar och två nördar på scen blir de tunga techno-beaten till sin rätt. Nu är det bara att dansa och svettas som gälller, gärna tills man dör. Blåmärkena kan vi räkna imorgon.
betyg: MVG
Konsert No.5 Junior Senior
Egentligen kommer vi lite sent till Junior Seniors konsert, eftersom scenen ligger på andra sidan området, men med karavan och lite hopp över häckarna löser sig allt. Junior Senior är väl inget band som ger en några större minnen, utan lämnar en ganska oberörd, men med en skön stämning i kroppen. Det är ju alltid kul att få dansa till lite Electro Disco!
betyg: VG-
Konsert No. 6 Justice
Vi hade en väldig tur som fick komma tillbaka in på området när det visade sig att man bara fick gå in en gång om dagen. Ok, jag bitchade väl lite, men hey, klockan var halv två, det stod ingenstans på engelska att man bara fick gå in en gång om dagen, och jag kokade av ilska när jag tänkte på att jag kanske inte skulle få se Justice.
Scenen var bland de cleaneste jag sett, med ett gigantiskt mixerbord och framför det, det ökända Justice-korset. Inte att förglömma, musiken var också det bland det cleanaste jag hört. Beaten var perfekta, och publiken hög av allt möjligt. När man minst anade det, drog grabbarna ut på de lugna partierna lite för länge, och den nyss så dansande publikens spänning kunde bara gå åt ett håll, spikrakt uppåt. Sedan släpptes all uppsamlad energi lös i tryckvågor, orsakade av otroliga beats.
betyg: MVG+
Konsert No.7 I'm From Barcelona
Ledsen att behöva säga det, men jag var verkligen inte i mitt nyktraste tillstånd vid denna konsert, så det enda jag kommer var min tvivelaktiga konversation med en av det handklappande körtjejerna. Tydligen ska det däremot ha varit en bra konsert som jag dansat mycket på.
betyg: ? (kanske G+)
Konsert No.8 TV on The Radio
Den enda konserten jag besökte, där bandet hade en utpräglad publikontakt. Tyvärr har jag inte lyssnat fruktansvärt mycket på detta Tv On The Radio, men jag blev defenitivt sugen att höra mer. Dåligt av arrangörerna att lägga konserten så tidigt (17.50), för den gör sig nog ännu bättre med en nattsvart himmel och en större publik, då många inte har rört sig mot området ännu vid denna tid, på grund av den dumma regeln att man bara fick gå in en gång om dagen. men självklart, det är riktigt bra amerikansk rock, med mycket Bowie-influenser. Ung Rock när den är som bäst!
betyg: VG+
Konsert No.9 The Good The Bad and The Queen
It's official. Jag har nu sett min älskade Damon Albarn. Inte med mitt älskade Blur, men det räcker en bra bit på vägen. Vacker experimentell pop, framförd av en av världens vackraste röster. Whiskey-flaskan hade sin plats på scen (och i Paul Simonons mun). Det slitna turné-pianot stod där, och Paul hoppade glatt runt, som om det fortfarande var 1977 och Clash nyligen slagit igenom. Även om det var en ovanligt lugn konsert, kunde man höra de hysteriska franska Damon-fansen som med ett extremt dåligt uttal exponerade hans namn, högt och gällt. Jag, jag bara stod där, längst fram och njöt. Det var en fantastisk dag i mitt liv, och jag börjar inte förstå det förrän nu.
betyg: MVG
Konsert No.10 Klaxons
Tusentals Glow-Sticks syntes i luften, och publiken trängdes även en lång bit utanför scentältet. Längst bak stod jag, och betraktade lite varsamt den hoppande publiken, samtidigt som jag åt lite churros och gladde mig åt all öl jag blev bjuden. Det finns inte sådär jättemycket jag kan säga om konserten, då jag inte var särskilt närvarande, förutom att det nog är första gången jag på avstånd hör ett band, och blir så övertygad att jag vill ha en skiva med dem. Hoppas jag inte blir besviken, när det inte är live.
betyg: VG
Konsert No. 11 Air
Det finns nog inga ord som kan beskriva den magiska känslan som uppstår i ett hav av fransmän i den mörka Belfort-natten när Air spelar. Gränsen mellan det faktum att alla är jättehöga på gräs, eller jättehöga på livet är hårfin. Troligen är det under denna spelning en kombination av båda. Jag har snackat en hel del om ljusshower känner jag, men det går inte att förneka denna. Ett sådant vackert virrvarr av förvrängda mansröster och epilepsi-ljus kan få vilken Stockholmstjej som helst att tappa andan. Att vi måste gå lite tidigare för att inte missa Arcade Fires start känns riktigt surt, men ack så viktigt. Air kommer jag defenitivt se nästa gång de besöker Stockholm, eller diverse festival.
betyg: MVG
Konsert No.12 The Arcade Fire
Klockan är halv tolv den sista dagen, de bekväma Schweizarna har börjat dra sig hemåt till sina små idylliska byar, och regnet öser ner. Med andra ord är publiken ovanligt liten för stora scenen, och ett så fantastiskt band som Arcade Fire. Ärligt talat så gillar jag det. Det finns något magiskt över att himlen ramlar ner på oss, till tonerna av Win Butlers gråtfärdiga röst. Régine Chassagne hoppar glatt runt på scenen och spelar olika instrument på varenda låt, medan de andra koncentrerar sig med en otrolig intensitet på att göra det dem ska, samtidigt som de underhåller publiken med en fantastisk närvaro. Det går inte att beskriva känslorna som befann sig inom mig efter denna konsert, förutom att jag hade en enorm hjärtklappning flera timmar efteråt, ni vet, precis som när man är nykär.
betyg: MVG+
Andra bloggar om: Musik, Festival, Eurockéennes de Belfort, Konsert, Recension
Konsert No.1 Juliette And the Licks
Den gamla skådespelerskan Juliette Lewis, har som sagt tröttna på det ytliga Hollywood, och blivit en rockande rebell. Musiken tilltalar väl mig sådär, det är varken mer eller mindre. Däremot har hon ju en otrolig energi på scen, och all svett som Juliette utsöndrar, verkar så fantastiskt flödande att man inte undrar om hon precis innan hon äntrade scenen deltog i en miss wet T-shirt tävling.
betyg: G
Konsert No.2 Wu-Tang Clan
Nånting jag faktiskt börjat förstå, efter X antal besökta konserter, är att det ökända mag-pirret endast kan inträffa av tre olika sorter konserter.
1. Pojkbandskonserter
2. Konserter med ens allra största idol
3. Konserter med tunga beats (electro och hip hop)
Wu-tang Clan tillhör definitivt kategori 3, och det märktes rejält när 9 biffiga svarta amerikaner dra igång med den stenhårda låten "Wu-Tag Clan Aint Nothing To Fuck With". Basen tränger in i hela kroppen, och hela publiken är i en extas av energi. Till och med i mitten av konserten när ljudet råkar tystna i någon minut, är publikens spänning intakt.
betyg: VG+
Konsert No.3 Amy Winehouse
There's Something About Amy, ja det är det faktiskt, för buttan är liten som ett barn, klär sig som en helt vanlig tonårs-punkare, och sjunger som en mogen motown-stjärna. Att hon därefter är ganska uppenbart full och nonchig, tycker jag drar ner henne rejält. okej okej, det är en festivalspelning och man kan inte förvänta sig det bästa, men ett gott försök brukar ändå uppskattas. Den enda gången jag ler under Amys konsert är när hennes dansande kör-pojkar zoomas in, och när hon näst sist sjunger sin version av "The Specials - Monkey man".
betyg: G+
Konsert No.4 Simian Mobile Disco
Öltält i konserttält uppskattas alltid, så vi sorgelösa svenskar laddar med "bira bira bira, bärs bärs bärs" längst fram innan Simian Mobile Disco börjar. Med ljusshow, coola prylar och två nördar på scen blir de tunga techno-beaten till sin rätt. Nu är det bara att dansa och svettas som gälller, gärna tills man dör. Blåmärkena kan vi räkna imorgon.
betyg: MVG
Konsert No.5 Junior Senior
Egentligen kommer vi lite sent till Junior Seniors konsert, eftersom scenen ligger på andra sidan området, men med karavan och lite hopp över häckarna löser sig allt. Junior Senior är väl inget band som ger en några större minnen, utan lämnar en ganska oberörd, men med en skön stämning i kroppen. Det är ju alltid kul att få dansa till lite Electro Disco!
betyg: VG-
Konsert No. 6 Justice
Vi hade en väldig tur som fick komma tillbaka in på området när det visade sig att man bara fick gå in en gång om dagen. Ok, jag bitchade väl lite, men hey, klockan var halv två, det stod ingenstans på engelska att man bara fick gå in en gång om dagen, och jag kokade av ilska när jag tänkte på att jag kanske inte skulle få se Justice.
Scenen var bland de cleaneste jag sett, med ett gigantiskt mixerbord och framför det, det ökända Justice-korset. Inte att förglömma, musiken var också det bland det cleanaste jag hört. Beaten var perfekta, och publiken hög av allt möjligt. När man minst anade det, drog grabbarna ut på de lugna partierna lite för länge, och den nyss så dansande publikens spänning kunde bara gå åt ett håll, spikrakt uppåt. Sedan släpptes all uppsamlad energi lös i tryckvågor, orsakade av otroliga beats.
betyg: MVG+
Konsert No.7 I'm From Barcelona
Ledsen att behöva säga det, men jag var verkligen inte i mitt nyktraste tillstånd vid denna konsert, så det enda jag kommer var min tvivelaktiga konversation med en av det handklappande körtjejerna. Tydligen ska det däremot ha varit en bra konsert som jag dansat mycket på.
betyg: ? (kanske G+)
Konsert No.8 TV on The Radio
Den enda konserten jag besökte, där bandet hade en utpräglad publikontakt. Tyvärr har jag inte lyssnat fruktansvärt mycket på detta Tv On The Radio, men jag blev defenitivt sugen att höra mer. Dåligt av arrangörerna att lägga konserten så tidigt (17.50), för den gör sig nog ännu bättre med en nattsvart himmel och en större publik, då många inte har rört sig mot området ännu vid denna tid, på grund av den dumma regeln att man bara fick gå in en gång om dagen. men självklart, det är riktigt bra amerikansk rock, med mycket Bowie-influenser. Ung Rock när den är som bäst!
betyg: VG+
Konsert No.9 The Good The Bad and The Queen
It's official. Jag har nu sett min älskade Damon Albarn. Inte med mitt älskade Blur, men det räcker en bra bit på vägen. Vacker experimentell pop, framförd av en av världens vackraste röster. Whiskey-flaskan hade sin plats på scen (och i Paul Simonons mun). Det slitna turné-pianot stod där, och Paul hoppade glatt runt, som om det fortfarande var 1977 och Clash nyligen slagit igenom. Även om det var en ovanligt lugn konsert, kunde man höra de hysteriska franska Damon-fansen som med ett extremt dåligt uttal exponerade hans namn, högt och gällt. Jag, jag bara stod där, längst fram och njöt. Det var en fantastisk dag i mitt liv, och jag börjar inte förstå det förrän nu.
betyg: MVG
Konsert No.10 Klaxons
Tusentals Glow-Sticks syntes i luften, och publiken trängdes även en lång bit utanför scentältet. Längst bak stod jag, och betraktade lite varsamt den hoppande publiken, samtidigt som jag åt lite churros och gladde mig åt all öl jag blev bjuden. Det finns inte sådär jättemycket jag kan säga om konserten, då jag inte var särskilt närvarande, förutom att det nog är första gången jag på avstånd hör ett band, och blir så övertygad att jag vill ha en skiva med dem. Hoppas jag inte blir besviken, när det inte är live.
betyg: VG
Konsert No. 11 Air
Det finns nog inga ord som kan beskriva den magiska känslan som uppstår i ett hav av fransmän i den mörka Belfort-natten när Air spelar. Gränsen mellan det faktum att alla är jättehöga på gräs, eller jättehöga på livet är hårfin. Troligen är det under denna spelning en kombination av båda. Jag har snackat en hel del om ljusshower känner jag, men det går inte att förneka denna. Ett sådant vackert virrvarr av förvrängda mansröster och epilepsi-ljus kan få vilken Stockholmstjej som helst att tappa andan. Att vi måste gå lite tidigare för att inte missa Arcade Fires start känns riktigt surt, men ack så viktigt. Air kommer jag defenitivt se nästa gång de besöker Stockholm, eller diverse festival.
betyg: MVG
Konsert No.12 The Arcade Fire
Klockan är halv tolv den sista dagen, de bekväma Schweizarna har börjat dra sig hemåt till sina små idylliska byar, och regnet öser ner. Med andra ord är publiken ovanligt liten för stora scenen, och ett så fantastiskt band som Arcade Fire. Ärligt talat så gillar jag det. Det finns något magiskt över att himlen ramlar ner på oss, till tonerna av Win Butlers gråtfärdiga röst. Régine Chassagne hoppar glatt runt på scenen och spelar olika instrument på varenda låt, medan de andra koncentrerar sig med en otrolig intensitet på att göra det dem ska, samtidigt som de underhåller publiken med en fantastisk närvaro. Det går inte att beskriva känslorna som befann sig inom mig efter denna konsert, förutom att jag hade en enorm hjärtklappning flera timmar efteråt, ni vet, precis som när man är nykär.
betyg: MVG+
Andra bloggar om: Musik, Festival, Eurockéennes de Belfort, Konsert, Recension
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
