Kids With Guns

Fortsatte att fundera på det här med Svenskar och musik. Jag hör ganska ofta att vi är det land som har den tredje största musikexporten efter USA och Storbritannien. Det är klart, jag vet inte om de siffrorna stämmer, och om det någon gång gjort det, kanske de inte är särskilt akutella.

Hur som helst har vi en helt okej musikexport från detta kalla nordland. Det finns bara ett STORT fel. Vad vi egentligen lanserar som svensk musik.

Vi har så mycket söt indiepop, rå punk, glamrock, metal, hip hop och mycket mycket mer, men vad är det egentligen som man förknippar med svenska musiker? Jo, jag skulle tippa på Abba, Ace of Base, A-teens, Marie Sernholt och Carola. Visserligen har vi lanserat några bra akter också, som the Cardigans och the Hives, det är också de som lyckats allra bäst, men svensk skivindustri verkar inte fatta.

En bred publik består faktiskt inte av skrikande fjortisar. Man kan lätt luras, på grund av deras fanatik, men vad har de egentlgien att ge? På en 300-kronors månadspeng kommer man inte hem med många CD-skivor. För att vi ska stå på topp och ses som en frisk fläkt i den tunga ogenomträngliga musikbranschen, kan vi inte utesluta alla mellan 18 och 100. Varför BMG, varför satsar ni på "Idolerna"? Tänk lite smart, ni är ju buissnes men, ni borde ju fatta att det är bättre att göra ett namn av sig själv runt om i världen, istället för att tjäna en slant extra den månaden som Idol-vinnarens album ligger på topp 10.

Lyssna runt på myspace.com, zungos, gå på spelningar och lyssna med nya öron på de demos som skickas in. Musik som säljer bra i alla åldrar och ger er fint rykte, är musik som folk kan ta till sig i själen, och sådan musik är inte gjord på löpande band.


Andra bloggar om: Musik, Komersialitet, Fjortisar, Sverige