Ja. Så var Happy Mondays återförenade. Det känns ju. Kul? Jag kan inte säg att jag är överdrivet förvånad att åtminstonde ett av Manchester-scenens höjdare återuppstår i form av ett gäng sentimentala män med medelålderskris, som tycks ha besökt Kentucky Fried Chicken lite för många gånger.
Nu är det bra, säger de. Hälsosamt leverne och nya barn på G, det är the shit. Stinget, det finns kvar, och galenskapen. Fast gör den verkligen det? Till hundra pocent? I risk för att låta som en omvänd moral-tant, alias person som dyrkar Pete Dohertys rock n' roll life style, tror jag tyvärr att det finns en stor risk att den galna twisten som satte fart på hela Madchesterkulturen, försvann samma dag som Shaun Ryder tog sin sista spruta.
Det tar verkligen emot att skriva det här, ska ni veta, men det är vad jag tror är den bittra sanningen. Vad hände med dem vi beundrade så, för att de fortsatte vara underhållande och poetiska, trots överdoser, spyor och misär. De sitter antagligen i en pittoresk villa på den brittiska landsorten och är lyckliga, medan vi går under av längtan till det förgångna.
Andra bloggar om: Droger, Happy Mondays, Madchester, Musik
1 kommentar:
Gillar det. Vi borde samla folk som kan skriva och starta webtidning
Skicka en kommentar